onsdag 7 februari 2018

Litterära januari

Ett av mina bucketlist-mål var att komma igenom 30 böcker under året. Har börjat året ganska bra måste jag ändå säga med hela fem böcker. Ifall ni tror att jag är nån som uppskattar högt travande läsning med inslag av finare ord än jag själv förstår så tror ni fel. Jag gillar en blandning av lättläst, samhällskritiskt och spänning.


Mios Blues av Kristina Ohlsson. Läste den första delen, Lotus Blues, förra sommaren. Var delat intresserad av att veta hur det fortsätter, delat sjukt irriterad på huvudpersonen som är en hård machoman av löjliga slag. Ville ändå läsa fortsättningen och är glad för det i efterhand. Andra delen var bättre än den första delen, och Ohlsson får ihop historien bra på ett oförutsett sätt. Helt okej bok ifall man vill läsa nånting lättsmält men lite spännande. Läs isåfall Lotus Blues först.

Bitterfittan av Maria Sveland. Helt annat än Mios Blues. Ifrågasätter kvinnans roll i samhället. Handlar om en kvinna som är gift och har ett barn, och som bestämmer sig för att resa till Kanarieöarna på en resa för att få lite tid för sig själv. En väldigt ögonöppnande bok om bemötande av kvinnor i olika situationer samt varför feminismen behöver ha den roll den har idag. Risken är dock att du också kommer vara lite bitter efter du har läst klart boken.


Två systrar av Åsne Seierstad. En bok som handlar om två systrar som reser iväg för att kriga för Daesh. Flickorna är uppvuxna i Norge i en muslimsk familj, och dras i tonåren in i Islam Net och en extremislamistisk verklighet. Boken handlar mycket om deras pappa och hur han försöker få dem tillbaka mot deras egen vilja. Den är även baserad på verkliga händelser, vilket gör den extra spännande och obehaglig tycker jag. Läs den.

När världen tittade bort av Jesper Söder. En annan, denna gång självbiografisk, bok om Syrienkriget, denna gång vinklad från andra hållet. Jesper Söder är en vanlig kille från Trollhättan som beslöt sig att resa ner för att strida med kurderna mot ISIS. Inte lika bra som Två Systrar, men ger ändå en rätt bra bild av verkligheten för de som strider där nere för att ta tillbaka mark från Daesh. Helt okej läsning också.


Vi mot er av Fredrik Backman. Ifall jag skulle behöva lista mina top-3 favoritförfattare så ligger nog Backman väldigt högt upp. Han har ett sånt otroligt språk och ett så otroligt vackert sätt att väva ihop historier på, så att man kan känna igen sig, se samhällsproblemen även i världen runt omkring dig och nästan känna på stämningen i boken. Vi mot er är fortsättningen på hans bok Björnstad. Är det en (eller egentligen två, då du nog helst ska läsa ettan först) bok som du ska läsa av de som jag nu nämnt, så är det den här. Du kommer inte att ångra dig. 

onsdag 31 januari 2018

8 saker du kanske inte visste om mig

1. Ifall det kommer körande en bil förbi när det är mörkt ute och jag ska gå in genom ytterdörren kan jag plötsligt få nån weird tvångstanke om att jag MÅSTE hinna in genom dörren innan bilen kör förbi. Typ som att det skulle vara nån jäkla drive-by och jag är the target. Så sjukt konstigt, men kan på riktigt inte hålla mig från att skynda på stegen och riva upp dörren, och sen ta en suck av lättnad när jag hinner in i tid. Heeeeh.



2. Jag ogillar livevideos på Instagram. Blir så irriterad när jag klickar genom Instastories, och det plötsligt kommer upp en livevideo från nåt jippo som nån man följer har varit på. Instant irritationsmoment.

3. När jag var liten ville jag aldrig äta brödkanterna på färdigt uppskärda brödlimpor (typ sånt bröd som man rostar). Nu är det typ det bästa jag vet. Det blir ju extra knaprigt i rosten! Mums.

4. Jag hatar verkligen att dammsuga och skura, det är det tråkigaste som finns när man måste städa. Jag är sjukt nasty, men mitt golv ser typ halvt ut som en grusplan innan jag får tummen ur. Däremot tycker jag om att diska för hand! Det är något väldigt meditativt över att diska ☝ Blir bra fördelning då Taneli verkligen är helt tvärtom.

5. Jag åt risotto för första gången i mitt liv i helgen och jag hade inte sett en enda Star Wars-film innan jag var typ 25.

6. När jag fick min första lön som lärare bestämde jag mig för att jag ville bidra till något gott, så jag anmälde mig som månatlig givare till WWF. Jag är alltså en marinfadder och bidrar en gång i månaden till att skydda de marina ekosystemen och olika arter som lever där mot bl.a. nerskräpning och föroreningar. Visste ni, att det snart finns mer plast än fisk i haven? 😞


7. När jag var yngre hade jag komplex för mina relativt breda axlar. I dagens läge är det en av de kroppsdelar som jag är mest nöjd över på min kropp! Har också rätt ordentliga traps, vilket jag förr ansåg att såg rätt "okvinnligt" ut... I dagens läge tycker jag att det istället ger mig mer definierade axlar, rygg och nacke, och jag ser stark ut istället! Mindre kvinna för det är jag inte heller.

8. Som vuxen började jag i något skede undra om inte jag eventuellt är högsensitiv eller lite introvert på något sätt (vet att det inte är samma sak, men iallafall). Jag blir sjukt trött av att umgås med andra, och behöver mycket egentid för att samla ork och krafter. Något av det bästa jag vet är att vara ensam hemma och bara vara själv. DET. ÄR. SÅ. SKÖNT. Tycker förstås om att träffa andra också, men har svårt att förstå de människor som behöver träffa andra för att samla energi. Är verkligen så tvärtom att det finns inte.

söndag 28 januari 2018

Om kompensationsträning och belöningsätning

Något som jag har blivit mer och mer uppmärksam på är hur ofta folk runt omkring en verkligen pratar om att kompensationsträna. Eller inte i exakt de ordalagen, men iallafall. Det är verkligen väldigt vanligt. Har man ätit en hamburgare eller gottat sig en fredagskväll blir det långpromenad på lördag för att ta igen. Innan man ska ut med tjejgänget går man och tränar - "för man vet ju hur mycket kalorier det är i alkohol". Kompensationssträning är nog mycket mer vanligt än vad man tror. Man behöver inte vara ätstörd för det.

I och med ätstörningen har jag nog fått upp ögonen för min omgivning lite mer, vad som jag har runt mig både i verkliga livet och online som triggar mitt beteende. Sociala medier är ju verkligen lite av en bubbla fylld med overklighet många gånger, och bilder på välskapta kvinnor och män som tränar mer än vad de äter (trodde jag iallafall) florerade mer ofta än sällan i mitt flöde med något skeva budskap. Även bloggare som jag följde skrev om hur det nu blir ett "eftermiddagspass" innan restaurangbesök på kvällen för att hålla kroppen på rätt väg. 

Men jag undrar, är det verkligen hälsosamt? Är det vettigt? Att för att äta något utöver det du annars äter behöva känna att man måste träna ikapp? Att träna för att kunna äta, nästan? Jag har själv gjort det så ofta och i så många perioder att jag inte ens minns hur många gånger. Träningen blir ett redskap för att man ska kunna äta mer. Är det rätt?

Julen har alltid varit min favorithögtid, men också den tid som varit väldigt ångestfylld p.g.a. min viktökning som alltid hände under julveckan. I början av januari ställer jag mig på vågen och pulsen ökar när jag såg hur mycket jag har gått upp i vikt. Sen börjar en period av arg träning och dietande för att få bort skiten. Äta lite, träna mycket. För att kompensera. Julen, och speciellt januarimånad, är antagligen den högtid då folk kompensationstränar som mest (källa: helt egna tankar). Folk strömmar till gymmen för att flåsa på löpband, men varför då? För att man verkligen vill träna för att det är kul, eller för att stilla ett dåligt samvete för att man har överätit under julhelgen? Jag tror det delvis är därför som så många faller av pinnen efter de där första januariveckorna. För att de tränar av fel orsak.

När jag pratade med min behandlare i fredags sa jag att jag verkligen skulle vilja äta en semla i år. Han sa att jag får äta en - men hans krav var att jag isåfall inte får träna samma dag eller dagen efter. Jag måste lära mig att välja att äta något som jag vet att inte är regelrätt bra för mig, alternativt onödiga kolhydrater, utan att ge efter för ångesten och kämpa mot den genom att träna bort den direkt. Träning ska vara något lustfyllt och något som känns kul. Tränar man för att man har ångest för att man åt en bulle för mycket så kommer det knappast vara kul, då gör du det mest för att du känner att du måste. Välj istället att inte överäta och kunna äta något gott, utan att det behöver bli hiskeliga mängder av det. Och väljer du att äta en extra godispåse eller annat - plocka inte då bort kalorier från ditt vanliga matschema (såsom jag alltid förr gjorde). Din kropp mår sämre av att du äter en godispåse och därmed hoppar över middagen, än av att du äter som vanligt och får i dig extra från godiset. Ersätt inte riktig mat med tomma kalorier, utan ifall du kör på att äta extra - så då även till att få i dig riktig mat som kroppen faktiskt behöver. Annars gör du dig själv en björntjänst.

Kompensationsträningens högra hand är ju belöningsätandet. När man har varit duktig får man en godispåse. När man har maxat på jobbet kan man äta extra fettig fika. När man har städat hela dan och tvättat kläder hela kvällen är det inte mer än rätt med en grillportion. Jag säger inte att det är fel - jag säger bara att belöningsätandet har också varit en mycket god vän till mig på väg mot botten. Att jag kunde bortförklara överätandet som en belöning. Då nickade folk och höll med - "Ja, det är väl inte mer än rätt". Varför gör vi så? Det finns ju så otroligt många saker man kunde belöna sig med istället - ändå väljer vi att belöna oss med något som inte är direkt bra för oss på något sätt. Jag vägrar låta maten ta en så stor, viktig del i mitt liv igen. 

Du måste äta för att orka träna. Inte träna för att kunna äta mer. Då är det något i prioriteringen som är fel, säger jag. Vad tror du?

Januari 2017. Då ångesten var ett faktum efter julen och jag sysslade med högintensiv cirkelträning som jag hatade, men hade hört var bästa sättet att bränna fett. Inte konstigt att jag gick ner mig totalt när kroppen inte plötsligt längre orkade eller ville.

onsdag 24 januari 2018

Att känna sig halvvägs utan att vara där



När man gick hem i slasket idag kändes det lite extra surt efter de otroligt vackra vinterdagar som vi har fått ha här i Mariefred under veckan. Det har varit kallt för en gångs skull, med hård, knarrig snö. Ääh, hatar verkligen slask. Vårterminen går så otroligt fort, fattar liksom inte att det är nästan bara tre veckor kvar till sportlov. Ett tu tre står man där och sjunger den blomstertid igen.

Det är nästan tre månader sen som jag påbörjade mitt behandlingsprogram. Sakta men säkert börjar jag känna en förändring i kropp och kläder. Det går långsamt - precis som det ska - och emellanåt får Taneli påminna mig om att det är inte en helt linjär viktnedgång som jag gör. Ibland går det lite uppåt, innan det börjar gå neråt igen. Julen kom och gick, och det här att gå igenom högtider med medveten ätstörning kunde jag skriva en hel berättelse om. Vi får ta det en annan gång. Men det gick ändå bra, och det var antagligen första julen någonsin som jag gick ner i fett och upp i muskler istället för tvärtom. Efter julen stötte vi plötsligt på ett problem - det gick allt segare att gå ner i fett, och istället började jag vecka för vecka gå ner i muskler. Vi insåg att jag antagligen tränar för mycket jämfört med energin jag får i mig, så vi ökade på i mat och ner lite i träning. Frustrerande, men vi får se om det funkar för att få igång "maskineriet" igen.

Det är lätt att glömma bort ibland att viktnedgången ner till normalviktig inte är allt. En normal vikt är bara ett av de sju friskhetskriterier som jag behöver uppnå, men efter att ha bantat bort halva sitt liv så är det så svårt att inte bli låst vi siffrorna. Den fysiska förändringen är bara en liten del, medan den psykiska är allt större. Ett av de små mål som finns är att jag ska kunna äta något lite onyttigare, utan att det ska sätta igång en helvetesprocess i mitt huvud. Och där är jag sannerligen inte än. Min behandlare och jag har nu kommit överens om att han inte överhuvudtaget berättar siffrorna angående mina mätningar för mig på några veckor, därför att jag låser mig vid dem något otroligt. De stressar mig och min process helt enkelt.

Men som sagt. Sist jag var där diskuterade vi hur jag ofta när jag är på god väg mot mitt mål börjar "nöja mig", då jag kan börja se mig i spegeln utan att känna obehag. Att jag plötsligt blir bekväm när jag inser att det faktiskt börjar se helt bra ut. Det är en så otrolig riskabel process för mig, att gå igenom halvvägs-processen. Jag har lätt för att bli slarvig. Sen när folk också börjar kommentera på att de ser en förändring ökar det också på nöjdhetskontot. Jag blir förstås väldigt glad när jag får höra från andra det som jag är rädd att bara jag ser, men det är också en risk i sig då det matar på bekvämligheten.

Men vi kämpar på, en dag i taget. Jag tränar, går mina promenader och följer mitt matschema. Att kunna veta att jag är halvvägs på ett av mina friskhetskriterier är ändå bättre än ingenting. Jag hamnade i en situation förra veckan som tänkte egga igång en hetsätning, men jag hann stoppa innan det gick överstyr. Där har jag också kommit mycket längre jämfört med för ett år sedan. Jag tror och hoppas på att kunna uppnå ett friskt liv,  där inte maten ska vara kopplat till ångest, tvång eller eufori. Men tills dess är det mitt mantra. En dag i taget.

torsdag 11 januari 2018

Gymträning for dummies

Aaah, tiden är äntligen här. New year, new me. Älskade januari med alla fina nyårslöften och motiverade tankar om ett nytt liv och nya möjligheter. Älskade gym som översvämmas av idioter och mindre belevat folk. No need to say att jag precis kom därifrån, och är yttepyttelite (läs: extremt) frustrerad över folk som inte fattar simpla regler för gym och gymträning. Kan säga som så, att marklyftet gick lite bättre än vanligt med alla aggressioner på insidan. Kastade inte någon vikt på någon, som jag i mitt huvud kanske gjorde. Fint så.

Tanken är inte här att provocera, utan att få utlopp för mina tankar om hur och varför folk inte fattar väldigt enkla saker som gäller på de flesta gym. Låt mig presentera några personlighetsdrag och ovanor som jag träffat på, men ogärna vill se igen, på gym. Lovar inkludera några tips också, hurraa! Så att säga: gymträning for dummies.


1. Gymmet är ingen ungdomsgård. Helst av allt skulle jag vilja välkomna alla individer glatt och tänka att "hurraa, de tog sig iallafall till gymmet!". Men när jag under den timme som jag är där ser ungarna göra allt som allt två (!) set, och resten av tiden gå omkring/ta upp bänkar/sitta på golv och skräna samt fnittra högljutt åt nåt skit de är fascinerade av på sina telefoner så vill jag helst bara kasta ut packet. Det är ju fasen som att träna i ett klassrum på högstadiet. TIPS: Ska du träna, gör det då. Annars finns det fantastiskt bra ställen att träffa sina kompisar på, t.ex. en riktig ungdomsgård, hemma hos nån kompis eller på stan. 

2. Dina muskler blir inte större ju mer du skriker. Surprise! Det är okej att ta i, och det är verkligen också okej att släppa ifrån sig ljud. Fis t.o.m. om du måste, I really don't care. Men när man för varje repetition måste skrika och vid sista repetition demonstrativt måste släppa ur sig ett långt, högt FUUUUUUCCKKKKK, ja då är det kanske något som är fel. Kanske har du allt för tunga vikter för det du gör, eller helt enkelt aggressionsproblem. Ingen är imponerad i varje fall. TIPS 1: Sätt på mindre vikter utan att skämmas. You will get there. TIPS 2: Här är ett enkelt uppvärmningsprogram för dig som du kan göra hemma innan du kommer till gymmet:

Skrik i en kudde (3 x 15 sekunder)
Slå hårt i en kudde (3 x 30 rep) (vet att det är högrepetitiv träning, but trust me on this one)
Hoppa upp och ner (until failure)

3. "Jag kör där". OK om det handlar om en maskin/stång/bänk. Men när man bokar upp sig på tre olika platser samtidigt? Ok, kan förstå det också. Men är det okej om jag kör där sålänge du inte är där? "JAG KÖR DÄR SA JAG". ÄR DU PÅ RIKTIGT DU KAN INTE KÖRA PÅ TRE OLIKA STÄLLEN SAMTIDIGT. TIPS: Inse att du är en person med en kropp, som kan vara på ett ställe i taget. Sen att du kunde se över din gästfrihet vore också bra.

4. Flygande vikter. Kör du biceps är det inte så tungt att du måste kasta vikterna/släppa dem från en meter ner i marken. Du kan sätta ner dem som folk eller ta mindre vikter. Marklyft är ok ifall det smäller. Men tränar du vader med vikter i händerna så måste du inse att det är vaderna som blir trötta. Orkar du kasta en vikt orkar du med säkerhet också sätta ner den lugnt. TIPS: Inse att ingen tycker du är cool för att du kastar en 10kg hantel. Det är inte coolt. Don't be uncool.

5. Vikter som hittar nya hem/INTE hittar hem. När man frågar någon som har kört benpress men gått ifrån för 10 min sen om de ännu kör, och de ba "Nä jag var klar för länge sen". VARFÖR FINNS DET DÅ ÄNNU 100 KG PÅ STÅNGEN? TIPS: Plocka undan efter dig din jäkla slarver.

6. Tänk på din omgivning. Ingen vill höra detaljer om vilken sexleksak du köpte din flickvän i julklapp. Ingen vill heller höra jämförelser om vem som har de svettigaste testiklarna efter cardio. INGEN. TIPS: Håll käften om du inte kan hålla dig till humana diskussioner i ett småtrångt gym med folk som tränar runt om dig.

7. Svettbänken. Absolut ska man svettas på gym. Svettas så att det rinner om dig, bra för dig! Men när jag lägger mig ner på en bänk och känner hur jag halkar av för att jag plötsligt surprise-badar i det svett du lämnar efter dig - då får du väl skaffa lite självinsikt och torka av bänken efter dig. TIPS: Svettas med omtanke.

8. Dina muskler blir inte större efter varje set. Ändå är det som att vissa tror det, och därför måste dra av sig tröjan/dra upp tröjan efter varje set och jämföra sina magmuskler med sin kompis. Alltså, tränade du inte nyss triceps dessutom? TIPS 1: Behöver du spegla dig halvnaken kan du göra det a) i omklädningsrummet b) hemma före eller efter eller c) någonstans som inte är mitt i gymmet. Ingen vill se det. Jag är okej med kroppar och tycker det är vackert med muskler - men vi är här för att träna, inte för att köra Top Model. TIPS 2: Ta före och efter bilder med två veckors mellanrum om du känner dig osäker. Ett bra tips är också att mäta kring dina kroppsdelar för att se skillnad i längden. Gymmet är inte din fucking stage.



Passar du in i någon av kategorierna hoppas jag att mina tips hjälper dig mot en bättre självinsikt och andra mot en trevligare gymomgivning. Dear God.

tisdag 9 januari 2018

Min nummer fyra

Halåå! Har ju helt glömt bort att berätta vad jag gjorde i slutet av förra året, efter ett två års uppehåll. Jag skaffade en till tatuering! 



Har ju tre tatueringar från förr, tre relativt små. En liten g-klav på ankeln, en fågel och en sångtext på skulderbladet och en kort text på nedre delen av vänster arm. Brukar med två års mellanrum (ganska exakt) få ett sånt sug efter att göra en ny, och nu var det dags. Ville göra en lite större och tydligare den här gången, så då fick det bli högra axeln. 

Har länge funderat på vad jag ville göra. Mina första lärarår har varit extremt lärorika och viktiga för mig, och läraryrket är nog något som på sätt eller annat kommer att hänga med fram till pensionen, skulle jag tro. Ville ändå inte ha någon typisk "lärartatuering" i form av ett äpple eller en hög med böcker, utan ville göra något som inte var lika uppenbart.

Här i Mariefred har vi något som kallas Hjorthagen. Hjorthagen är Sveriges enda kvarvarande hjorthage inom ett kungligt slottsområde, och Mariefred är rätt känt för detta. Enda sedan jag flyttade hit har jag varit väldigt fascinerad av de vackra, orädda hjortarna. Så då plötsligt slog det mig - varför inte tatuera in en hjort? Som påminnelse om min första viktiga lärartid, här i Mariefred. Tycker hjortar är såna otroligt vackra, ståtliga djur.

Resten av tatueringen
(själva utformningen och blommorna) har ingen speciell betydelse. Fjärilen är dock lite speciell - det är en Tosteblåvinge, Finlands nationalfjäril från 2017.






Jag har tagit alla mina tre tidigare tatueringar vid tre olika ställen, och den fjärde blev också på ett nytt ställe. Jag valde att kontakta Sabina Seifert vid Tattoo Studio Queendom Crew på Södermalm inne i Stockholm. Sabina fattade direkt vad jag var ute efter och när jag kom in gjorde hon stensilen klar och vi satte igång. Hon jobbade väldigt mycket med skuggning i min tatuering, vilket gör den väldigt detaljerad. Efter 3,5 timme kom vi fram till att jag nog hamnar att sitta en sittning till för att göra den klar, så två veckor senare kom jag tillbaka för ytterligare tre timmar. När den var klar blödde den en hel del (helt sjukt, som att jag skulle blöda med när man använder sig av blå och gröna färger än andra?). Har aldrig suttit så länge under en session tidigare, men tycker att det var rätt enkelt ändå. Efter 2,5 timme börjar man nog bli lite sur och irriterad, men annars så går det bra.

Sammanfattat är jag sjukt nöjd med både betjäningen och tatueringen. Ifall ni planerar ta en tatuering inne i Stockholm kan jag verkligen rekommendera Queendom och Sabina! Har jag tankar på att fortsätta på den på något sätt...? Hmm. Fortsättning följer kan vi ju säga 😉

onsdag 3 januari 2018

Hinklistan 2018

Hej från ett regnigt och plusgradigt Mariefred. Kom hit med båten imorse, och måste nog konstatera att borta är bra med hemma är bäst. Älskar lägenheten jag bor i nu. Egen säng! Eget kök! Helt egna regler! De la najs.

Har aldrig varit bra på nyårslöften, och slutade därför helt avlägga sådana för några år sen. Håller dem typ ALDRIG. Däremot är det väldigt många bloggare som har gjort bucketlists - listor över saker man vill kunna göra eller klara under året. Blir nästan rädd när man ser vissa bloggares bucketlists och vad de vill åstadkomma, men tänkte jag skulle göra ett blygsamt eget försök. Vore ju kul att kunna se tillbaka på det om ett år och se hur mycket som gick vägen, eller hur?

Så here vi go: Hinklistan anno 2018.

BLOGGEN

Med tanke på vilket värdelöst bloggår 2017 var så kan det bara bli bättre. Ifall jag klarar av att producera minst ett vettigt inlägg i veckan är jag nöjd. 
Det är dags att byta header i något skede.

TRÄNINGEN

Klara Tough Viking i maj. Anmälde mig till laget med kollegorna i något svagt ögonblick. Banne mig om inte det ska gå.
→ Klara av att göra minst en chin/pull-up utan hjälpband.
→ Älskar yoga och pilates, men gör det typ aldrig. Skulle vilja få gjort minst 30 pass under året som går. Ifall någon är sugen på samma så finns HÄR ett bra tips på 30 pass :)

KULTURELLT

Jag ska gå på teater minst två gånger i år. Kan inte fatta att jag nästan bor granne med en stad full av kultur men inte gör nå-gon-ting?? Hemmablind much?
→ Jag. ska. läsa. minst. 30. böcker. i. år. PUNKT. Varav minst två måste vara klassiker.
→ Besöka ett nytt land. Som tur är så är Israel inbokat redan på sportlov, hähää!
→ Jag ska avklara minst 3 stickprojekt med mönsterstickning.
→ Jag ska lära mig göra sushi, för sushi e life. (Sabiiinaa!)

PERSONLIGT
Jag ska fortsätta kämpa mot min sjukdom och innan 2019 är här ska jag ligga på ett normalviktigt BMI. Det är inte bråttom, men dit ska jag.
→ I sommar ska jag cykla hem till Jeppis från Mariefred, via Åbolands skärgård och Åbo.
Helst ensam, för att det ska vara så scary som möjligt.
→ Jag ska våga säga nej till saker jag inte vill göra, för att prioritera min egentid då det behövs.

Sådärja. Tror det kan bli ett ganska spännande år, ifall allt detta ska göras. Men kul!


Smygstartar med denna. Smyg - därför att jag läste halva under 2017. Säg int ti nån.